För ett tag sedan läste jag en Krönika av Bengt Ohlsson i DN om hundbajs. Bengt ondgjorde sig med rätta över någon som först plockat upp hundbajset med en hundbajspåse och därefter huvudlöst placerat densamma i naturen. Bengts Krönika är väl värd att läsa. Inte minst för att han tar upp ämnet bajs som annars lätt blir tabu.

Alla har vi gått igenom kiss och bajs-åldern där vi kiknade av skratt så snart någon yppade de förbjudna orden. Men nog är det så att det drar i mungiporna på oss vuxna också när barn kippar efter luft mellan alla skratten. Men någonstans på ålderstrappan blir plötsligt kiss och bajs tabu. Något man inte pratar högt eller skriver om.

Det finns givetvis lysande undantag som till Exempel Anders Ankan Johansson som länge körde ”Gissa Bajset” i TV-programmet Myror i brallan. Målgruppen var i serien barn men det finns andra. Jag kan ha fel men vill minnas att ”-Jo tack, avföringen är jämn och fin” förekommer i Lasse Åbergs Hälsoresan. Karaktären Dahlgren som gestaltas av Per Ragnar som jag tror yppar denna bortglömda men väl formulerade fras.

Tänk dig ett stort rum med en toalett mitt på golvet

För en massa år sedan lärde jag känna en person som pluggade till någonting inom skeppsbyggeri. Han berättade om en toalett han varit på – eller i alla fall sett när han senast varit på studieorten. Toalettstolen var placerad mitt i rummet och bara känslan han beskrev fick mig att rysa. Rummet i sig höll minst 30 kvadratmeter och toalettstolen som snyggt och prydligt var placerad mitt i rummet. Stolen ackompanjerades av en toalettrullehållare av modell pinne med några rullar på.

Bara tanken på att sätta sig på stolen och utföra sitt behov utan att ha ryggen fri känns ofattbart utelämnande. Utan närhet till vägg eller handfat skall man sitta där och begrunda sitt val av inrättning och om det verkligen brådskade så pass att man inte kunnat vänta tills en bättre plats dykt upp? Och om man faktiskt låste dörren eller inte? Tänk alla gånger man tryckt ändalykten mot ringen för att sedan ångestladdat försöka minnas om man vred om låset eller inte.

Italien anno 1979

När jag sitter här i mina funderingar kring toaletternas faciliteter eller kanske avsaknad av desamma tänker jag mig tillbaks till en resa till Italien. Vi hade flugit till München och precis passerat italienska gränsen för att nu ta en fikapaus. Detta stopp blev mitt första möte med ett hål i golvet och två, i golvporslinet ingjutna fotsteg. Hur skulle man någonsin kunna utföra sina behov här; undrade jag? Men det värsta var inte fotstegen på var sida om hålet i golvet. Nej, det var pappret med vilket man skulle rengöra sin bakdel efter uträttat ärende.

För det första var det inte rullar (det är det inte på alla ställen idag heller). Det var istället små papperslappar a 10×20 cm och vars kvalitet närmast kan beskrivas som smör- eller bakplåtspapper. Vän av ordning undrar förstås hur man på ett effektivt sätt skall kunna rengöra sig med detta glatta alternativ till vårt svenska, lagom raspiga toalettpapper. Om någon av er som läser detta har ett bra argument till detta val av papper är ni välkomna att kommentera.

Vart tog den vägen, bidén

Det är nu andra tankar dyker upp på samma oerhört väsentliga men ack så tabubelagda ämne. Vart tog bidén vägen? I det svenska folkhemmet finns längre inte plats för en bidé vare sig på den lilla toaletten dit man anvisar sina gäster eller på den stora där badkaren numera bytts ut mot avancerade duschalternativ. Vart jag än vänder rumpan så saknas mig denna fantastiska inrättning. Såväl hemma hos släkt och vänner men också på det stora flertalet hotell. Åtminstone här i Sverige. Dessutom lyckas man med konstycket att många gånger placera handfatet precis lagom utom räckhåll från toalettstolen.

För dig som händelsevis inte vet vad en bidé är så står det följande förklaring i Svenska Akademins Ordbok

”Af kvinnor vid sköljning af underlifvet användt tvättställ, på hvilket man vid användandet sitter grensle.”

Svenska Akademins Ordbok (1821)

Denna utomordentligt väl genomarbetade formulering och tillika serviceutrustning, som varit till glädje för så många människor genom de senaste två århundraden, är således på väg ut ur såväl det svenska folkhemmen som ur svenska språket.

Bidén är i sanning tvåkönad

Nu kan jag också upplysa om att inte bara kvinnor genom åren kunnat åtnjuta en stund under bidéns ljumma vatten. Nej, vi män ur alla åldrar har länge i smyg gränslat den vita porslinshästen för att nogsamt tvätta bakdelen. Det är alltså en hygienfaktor och viktigare än någonsin att vi får tillbaka bidén som standard i alla hem. Vi använder oss nämligen av toalettpapper skapat av små korta pappersfibrer vilka lätt formas till små bollar och likt julgranskulor pryder ändalykten om man inte är aktsam. En effektivare sanering skulle därför spara spara tid och därmed samhället resurser.

Låt oss ta till barrikaderna igen för rättigheten till en ordentlig bidé i varje hem och hus.