berlin
Posted in Dagens Krönika Politik & Samhälle Resor, Geografi & Språk

Gretchen var är du nu?

Vi hade bussat oss genom sydöstra Texas. Sett tvättäkta poliser i cowboyhatt och boots, med revolvrar och bältesspännen stora som pingisrack. Och givetvis: sheriffstjärnan jag dittills bara sett i matinéfilmer och deckare. Via Monterrey och Torreón tågade vi oss vidare upp mot den kyliga högplatån där staden Chihuahua breder ut sig. Via turistbyrån fick vi ett rum på ett vandrarhem.

När vi anlände till vandrarhemmet, som varit ett gammalt palats, möttes vi av en receptionist som bar en stor tjock blå täckjacka – inomhus. Det var två grader ute, och som jag minns det inte så mycket varmare inne. Han checkade in oss för några nätter och vi tog våra ryggsäckar för att ta oss upp till rummet.

På väg mot trappan mötte vi en tjej från Europa, Gretchen. På samma sätt som vi svenskar kan känna samhörighet när vi reser i Europa och möter andra svenskar, infann sig genast samhörigheten med denna Europe. Vi bytte några ord, hon skulle precis lämna staden för en utflykt i några dagar, därpå försvann hon ut genom vandrarhemmets palatsdörrar.

Jag och min reskamrat hade nu några dygn framför oss att utforska Chihuahua. Dock var min reskamrat rejält förkyld och hade feber så vi höll oss ganska centralt hela tiden.

Frukosten jag aldrig glömmer

En morgon släpade jag med honom till ett frukostfik som låg lite längre bort än vårt vanliga. En ganska stor restaurang, inte så mycket folk men lokalen fylldes ändå av röster och slamrande porslin. Ovanför bardisken fanns en liten men fungerande gammal hederlig tjock-TV. Vi satt där med vårt kaffe och majsbröd och surrade lite. På TV:n kunde vi se bilder av många människor som klättrade, hoppade, vinkade och skrattande. Vi skymtade nån champagneflaska och det tycktes vara en riktigt uppsluppen stämning. Och vi kände igen oss på något sätt…

Det var morgonen den 9:e november i Chihuahua – i Europa var det kväll, och Berlinmuren hade just fallit. Vi satt där och bara gapade. Det var helt overkligt, det som hände hemma i Europa. Vi stötte och blötte detta i timmar som jag minns det, min förkylda resekamrat och jag.

Var och en av oss som var med då har sina egna minnen av var man befann sig, och vad man gjorde. Och om sanningen ska fram kommer jag inte ihåg så mycket mer från Chihuahua annat än att det var där jag var när Järnridån slutligen rostade sönder.

Man kunde tro att historien slutar här. Men icke.

Varför just Chihuahua?

Vi äntrade det berömda tåget Chihuahua Al Pacifico som skulle ta oss till Los Mochis på Mexikos västkust. En tågresa där man omväxlande backar och kör framåt för att ”växla” sig ner från högplatån. Givetvis en fantastisk resa på många sätt, men det minne som etsat sig fast allra mest, det måste nog vara att vi på tåget stötte på vår väninna från Europa, Gretchen. Tjejen vi mötte på vandrarhemmet, ni vet…

Gretchen hade inte hört nyheten från Europa – det här var ju på den tiden mobila lösningar var papperskonstruktioner man hängde i taket, och till och med innan Internet blev betraktat som en fluga av svenska riksdagspolitiker.

Att där och då, på tåget mellan Chihuahua och Los Mochis få berätta för Gretchen, Västtyska och bosatt i Västberlin att Berlinmuren var historia, det var stort. Och för mig är det fortfarande stort.

Oväntad reaktion

Gretchens reaktion minns jag väl. Hon blev arg som ett bi, och ställde en massa hypotetiska frågor: Hur blir det nu i Berlin? Alla människor? Vad händer med Östtyskland, Ekonomin etc? Gretchen målade upp en ganska dyster bild av det hela, medan vi, naiva som vi var, inte alls förstod problematiken och varför hon var så upprörd; problemet var ju faktiskt löst.

Efter den ganska korta men kärnexplosiva dialogen försvann Gretchen längre framåt tåget och därmed ur våra liv… fast ändå inte – jag skriver ju detta nu.

Men det skulle vara fantastiskt att få höra hennes egen historia. Om hur hon upplevde denna händelse. Skulle vi ha samma bild?
Och så undrar jag förstås, vad hände sen? Hur gick det för henne? Vad gör hon i dag?

Så om du känner någon Gretchen i Tyskland, som den 10 november 1989 på tåget mellan Chihuahua och Los Mochis i Mexiko fick informationen om Berlinmurens fall av två svenska och naiva backpackers, då kan du väl höra av dig.

Historien är sann och publicerat i andra sammanhang genom åren. Texten finns också översatt och förhoppningen har alltid varit att hitta Gretchen för att höra hur hon själv upplevde dessa dagar för 30 år sedan.

#gretchen #gretchenwhereareyou #chihuahua #panoramatåget #backpacking #mexico #berlin #västtyskland

Troll
Posted in Dagens Krönika Debatt Natur & Miljö Resor, Geografi & Språk Vetenskap & Teknik

Jantelag i kölvattnet efter Greta och Nättrollen är tokiga


För visst är han ett av trollen? Inte kan han vara en människa av kött och blod, han Bengtsson som önskar att Greta skall sitta i sandlådan och leka dadda hink och spade? Antingen måste han vara ett troll som tagit namnet Bengtsson eller så går hissen inte ända upp. Eller för att prata miljövänligt så är alla hästar inte hemma. För till skillnad mot er Troll så är Greta faktiskt något som ni aldrig någonsin kommer att bli.

Greta större än IKEA

Greta kommer att vara den individ från Sverige som haft näst störst inflytande genom alla tider, Oavsett vad alla Trollen tycker. Vi kan stoltseras med kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Stjärnor som Pärson, Wiberg, Borg, Salming och Stenmark. Och musikaliska genier som Avicii, Robyn, Birgit Nilsson och ABBA förstås, men Greta blir större. Till och med större än företag som IKEA, Volvo, Eriksson, Electrolux och Husqvarna.

Trots alla dessa fantastiska arv och uppfinningar kan förmodligen varken du eller jag säga namnet på svensken som uppfann skiftnyckeln, eller kan du faktiskt det trollet? Det råder alltså inget tvivel om att vår svenska Greta kommer vara det näst största som hänt världen och Sverige inom överskådlig tid. Näst största eftersom Alfreds Nobels minne, trots allt smäller lite högre.

Greta uppmanar alla att läsa på!

När Greta inledde sin skolstrejk handlade budskapet om att man skulle sluta flyga.  Hon skällde på väldens ledare för att de flög in till olika events runt om i världen. Nu är budskapet annorlunda. Nu handlar det om att alla har ett ansvar att göra sig införstådda med miljöfrågan. Att läsa på helt enkelt.

Jag själv tror inte alls att vi alla skall sluta flyga. Visst arbetar jag i reseindustrin och då kan man tro att jag är partiskt bara av det skälet. Men nej så enkelt är det förstås inte.  

Jag tror nämligen att konsekvenserna skulle bli så oerhört mycket mer allvarliga om vi helt plötsligt skulle sluta resa. Vare sig det gäller privat eller på arbete. Hur många människor lever inte på att du och jag reser, bor på hotell, äter på restauranger vara de är lokala små hål i väggen eller “all inclusive” på de stora hotellen.

Förlorade arbetstillfällen

Och alla indirekta arbetstillfällen där människor levererar sina varor och tjänster till turistnäringen i världen. Alla souvenirer, kläder och presenter vi köper som bidrar till ländernas BNP och faktiskt människors levebröd och överlevnad. Och att vi gör affärer tillsammans och bygger något mellan länder.

Ta exemplet med Thomas Cook. Enligt DI’s artikel den 30 september, riskerar 500 hotell bara i Spanien att stänga som en konsekvens av Thomas Cooks konkurs. Ett av dessa hotell, på Fuerteventura står nu med 700 tomma rum och 200 sysslolösa som man uttrycker det. Samma artikel gör gällande att Thomas Cook hade 7,3 miljoner resenärer till Spanien årligen vilket skulle motsvarar 9%. Spanien har alltså i storleksordningen 80 miljoner resenärer årligen, lek nu med tanken hälften av dessa inte kommer. Hur många i Spanien ställs då utan arbete? Direkt och indirekt?

Vad vore Spanien utan turister?

Uppskatta och lägg till resten av världens turister och affärsresenärer. glöm inte att uppskatta antalet personer som arbetar med oss resenärer. Direkt eller indirekt. Om nu hälften av dessa miste sina arbeten för att vi slutar flyga – vart skulle vi hamna då? Hur skulle människor skulle reagera?
Jag tror vi skulle se uppror, upplopp och andra oroshärdar blossa upp här och var. Kanske till och med inbördeskrig när alla dessa människor bara försöker överleva.

Mitt exempel ovan är just ett exempel och det finns ingen vetenskapligt bakom tesen. Men tesen ger en idé hur det skulle kunna bli om vi slutar resa. Däremot behöver du och jag kanske resa mer ansvarsfullt. kanske vi skulle fokusera kraften på att kräva men också främja en snabbare teknisk utveckling av både motorer och bränsle som gör att vi kan fortsätta resa även i framtiden. Och att människor kan överleva.

Och det här just här som Gretas rörelse blir den hävstång vi alla behöver. Att sätta press på väldens- och företagens ledare. Och på oss andra. Att göra något. Och att just tro att vi är nått. Skjuta den svenska förhatliga Jantelagen och dess troll i sank en gång för all.

Eller hur Bengtsson?
Och även om du inte tycker som jag kan jag ju be dig om att inte vara elak. Om du däremot bara är dum och korkad så kan jag tyvärr inte hjälpa dig.


Durham Castle Cathedral
Posted in Dagens Krönika Historia, Konst & Literatur Politik & Samhälle Resor, Geografi & Språk

En världsmedborgares resa genom ett Europa i förändring


Under de första 28 åren av mitt liv levde jag helt inom Svea rikes gränser. Ännu mer begränsad än så var mitt livs horisont- vi åkte aldrig utomlands och förutom ett år i Norra Uppland, levde jag enbart inom 08 området. De följande 28 åren utspelade sig däremot till största delen utanför Norden, särskilt i England och Frankrike, men också i Central- och Västafrika.

Det var inte långt ifrån att jag blev kvar i Storbritannien för gott. Jag gifte mig med en skotska, jobbade på Marks&Spencer (’marks and sparks’), läste sen till präst i Cambridge och arbetade i ett av de nordliga stiften, Durham, där biskopen kallas ‘Lord Bishop’ och sitter i överhuset. Under 10 år läste, skrev, skämtade och drömde jag enbart på Engelska. 

Dessutom fick jag, vid själva prästvigningen och under följande ‘nyinstallationer’ i andra församlingar, svära trohetsed till Hennes Brittiska Majestät, Elizabeth the Second, ”and all those in authority under her”, som frasen lyder.

Trohetseden

Detta skedde naturligtvis aldrig framför den åldrande monarken själv i hennes nedärvda roll som ’Supreme Governor of the Church of England’, utan inför hennes lagstadgade representanter, advokater med 1700-tals peruk och biskopar med kräkla. Det juridiska och religiösa språket i de löften och försäkringar jag fick avge var högtidligt, ålderdomligt och stundtals nästan obegripligt för moderna öron.

Her Majesty The Queen

Efter det tredje tillfället där jag svurit trohetsed till ett annat lands drottning började jag paradoxalt nog se mig själv som ‘Her Majesty’s most obedient non-subject’. För trots allt ville jag inte bli Brittisk medborgare – mitt genomgående intryckvar att samhället var för hierarkiskt; arrogansen gentemot andra folk, kulturer och språk för störande och påtaglig; att jämlikheten låg 25 år efter och ändå ofta var satt på undantag – och sen kom ju också främlingsfientligheten smygande, åratal före folkomröstningen. 

Främmande kontinent

Både jag och min hustru började känna oss som Européer på en främmande kontinent,  kvarlämnade på en ö utanför vår normala verklighet, och när möjligheten kom att arbeta för en brittisk utlandsförsamling i en parisisk förort, tog vi, med stor lättnad, vår mats ur skolan. Välkomnandet och vänligheten som fått mig att trivas så bra i England, höll på att förvandlas till sin motsats.

Min sista söndag blev högst symbolisk. Efter att ha firat högmässa i de två kyrkor jag hade ansvar för hörde jag, mitt på blanka eftermiddagen, bruset av många röster utanför vår bostad. Där marscherade arga, unga män från EDL (English Defence League) och BNP (British Nationalist Party) i högljudd protest mot en etnisk minoritet, vars medlemmar var födda och uppväxta i staden där vi bodde, då känd som ‘the whitest city in England’. Två år senare röstade 67% av lokalbefolkningen för Brexit. 

Frihet, Jämlikhet & Broderskap

Att anpassa sig till Franskt samhällsliv efter 14 år i Storbritannien underlättades av att vi redan talade flytande Franska. Dessutom finns, trots samhällsproblemen, en djupt rotad känsla för republikens grundvärderingar av frihet, jämlikhet och broderskap, som naturligt öppnar dörren till nykomlingar.

Brittiska män och kvinnor blandar en nedlåtande attityd mot andra nationer med en känsla att vara undersåtar till kronan. Människor i Frankrike, å andra sidan, kan vara nog så stolta över sin historia, sin kultur, sitt språk och de är medborgare ut i fingerspetsarna.

Fördomar kan omvärderas och förändras

Varje folk har sin stolthet, sin historia, sina värderingar, sina ‘myter’ om sin egen förträfflighet vis-à-vis andra folkslag. De behöver uttryckas i öppna samtal, öppen dialog så att vi alla hör ekot av våra ord, våra berättelser. Vi behöver också låta den vi ser som främling eller annorlunda höras tydligt och klart, så att våra uppfattningar och fördomar kan omvärderas och förändras.

I slutändan har vi bara en värld att samsas om, och inför Vår Herre är vi tydligen alla smålänningar!

Ola Eriksson