Som en käftsmäll kom skriket i luren; ”Du är Socialdemokrat din jävel, det hör jag!” Det var de absolut värsta han kunde får ur sig när ilskan svallade. Mej veterligen har ilskan inte lagt sig. Men låt oss ta det från början.

Senast det var val i Sverige måste det ha varit den mest spännande perioden i Svensk politisk mediehistoria. Alla kunde gissa hej vilt hur resultatet skulle gestalta sig. Ovissheten gjorde att det var journalistiskt omöjligt att ha fel.

Politikerna däremot kunde minsann ha fel. Det spelade nämligen ingen som helst roll hur man gjorde för att bilda en regering. Fel blev det ändå tyckte Svenska Folken, vilka precis som i fotboll, vet bäst när man ser allt från läktarplats.

Jag tycker ändå att det är intressant med debatten. Hur det än är så har vi några få partier att välja på och om man nu tycker så illa om den svenska politiken så har man i alla fall några vägar att gå. Den ena är att välja det som är minst dåligt. Eller om man är så lagd, det som är mest rätt?

Det andra är att engagera sig politiskt om nu alla valbara alternativ är så usla.

Men politik är en het potatis och det kan lätt bli hetsigt.

Service är mitt liv

Att jobba med service har varit mitt liv och hela min karriär. De senaste 20 åren har jag arbetat med kravställning och produkt/systemutveckling, självklart med kunden och kunddialog i fokus.

Men ibland tar det stopp. Varken jag eller någon annan skall behöva ta skit. Det spelar ingen roll om det är en irriterad kund, en osäker mobbare eller nått annat nöt. Nej, där tar det stopp. Och det gjorde det den där gången för dryga trettio år sedan.

Det var en växel som blinkade ilsket rött när det var många samtal med väntande kunder som ville komma fram och prata. Just den här dagen var det ganska lugnt på avdelningen. Vi hade alla arbetsuppgifter utöver att svara i telefon så vi petade med lite andra saker allihop. Plötsligt ringer det och jag svarar. ”Välkommen till Temaresor, hur kan jag hjälpa dig?”.

Bröl i luren

För första gången i mitt liv möttes jag av ett enda långt bröl i telefonen. Mannen på andra sidan skrek och gapade om en faktura, förstod jag. Det visade sig senare att mannen av misstag hade fått två fakturor.

Saken hade varit lätt att agera på men mannens uppträdande den här dagen tillät inte att jag fick förklara. Hans attityd och uppträdande hade varit oacceptabelt för vem som helst och alla dagar i veckan.

Här brast mitt eget tålamod och mitt emellan två av mannens svador kastade jag mig in i det som hittills varit en monolog. Jag gjorde klart för mannen att jag inte hade för avsikt att sitta där och ta skit varpå jag avslutade samtalet med beskedet att han skulle återkomma när han lugnat ner sig. Därefter la jag på luren.

Den här tar jag!

Jag själv till mina arbetskamrater – när kunden ilsken ringde in igen.

Nu tog det hus i helvete. I efterhand har jag förstått att enda skälet till att han ringde in igen var att han minsann skulle vara den som avslutade samtalet genom att slänga på luren.

Innan dess skulle han bara läsa lusen av personen på andra sidan. Innan jag ens har hunnit uttala min välkomstfras färdigt inleddes brölandet. Nu med ännu högre röst och intensitet. Och nu kan jag helt enkelt inte hålla mig längre.

Ett skratt förlänger livet

På riktigt. Jag börjar skratta. Gapskratta. Och det är då det brister för mannen på andra sidan. Han skriker rakt ut ”-Och du skrattar…..”

Nu infann sig ett litet gap av tystnad. Hur skulle han bemöta den hemska skrattande individen på andra sidan? Hur skulle han kunna tillintetgöra honom? Vad skulle kunna vara det värsta han skulle kunna säga till den som förödmjukat honom så till den milda grad?

Jag hör honom skrika;

…du är Sosse du din djävel det hör jag.

Okänd kund som uttryckte det absolut värsta han kunde för att förödmjuka mig, att jag var Socialdemokrat.

Kontentan av hela den här historien är att jag fortfarande, nu dryga trettio år senare, skrattar åt situationen och mannen som den här dagen fick fullständigt spel. Och att mina kamrater runt mig ber mig berätta historien igen och igen. Och inte minst det faktum att man inte skall ta skit. Av någon.

Just det – jag höll på att glömma. Han måste haft hörselfel, han som tyckte sig kunna höra att jag skulle vara Sosse. Jag var det definitivt inte på den tiden. Inte nu heller även om det är närmare.

För mig är det viktigt med människors lika värde, så för mig spelar det ingen roll vem som regerar. Så länge vi kan hålla Sverigedemokraterna borta från allt politiskt inflytande.

Men jag måste också tacka dig. Du som ringde den där dagen. För alla glada skratt som du skapat genom åren när jag återberättat historien. Högst ofrivilligt och ovetandes, men ändå. Stort Tack