Som så många andra har jag roat mig med att se den nya, superhajpade serien Squid Game. Sanning att säga förstår jag inte hur Squid Game som serie har vuxit så i popularitet. Det måste vara ett fenomen där gruppåverkan får oss att tro det är bra, när det egentligen är skräp.

Historien bygger på ett antal människor, som av olika anledningar är samhällets förlorare. De får en möjlighet till ett bättre liv genom att vinna en massa pengar. Men för att vinna måste man sätta sitt liv på spel i ordets rätta bemärkelse.

Vinn eller dö

Deltagarna skall genomföra ett antal utmaningar. Ibland på tid och ibland med ett konkret mål. Klarar man spelet så är man vidare till nästa omgång. Annars väntar omedelbar avrättning med ett skott i huvudet. Målet för deltagarna är förstås att bli ensam kvar och vinna.

Serien går allså ut på att visa på människors olika karaktärer och deras egna vedermödor att ta sig igenom spelet. Inte bara det fysiskt krävande uppgiften som dessutom innebär att man kanske dödat någon som stod i vägen. Utan också den mentala resan när man strax innan, förstår att man skall bli skjuten eller ännu värre, att man faktiskt klarat sig.

Men vad är det som gör att jag reagerar som jag gör? Det slentrianmässiga våldet, här i grupp är nog den stora anledningen. Jag saknar finessen. Huvudkaraktären, spelad av Lee Jung-jae är på tal för flera utmärkelser för sitt skådespeleri, ser ut som en ledsen hund genom hela serien. Visst han är en duktig skådespelare. Men jag tycker det blir för enahanda.

Slut på idéer – Då sätter vi in några VIP’s

Mot slutet så dyker ett antal VIP personer upp. Till synes helt utan koppling till den något överraskande upplösningen. Jag väntar på den stora förklaringen som aldrig kommer. Det är bara är otydligt och fanns det en ”cliffhanger” med så lyckades man sjabbla bort den. I alla fall hittar jag ingen som jag lyckas förstå.

Lyckas man med något då? Absolut, ”Feel bad” känslan den finns där hela vägen igenom, Sceneriet tycker jag också är bra. Generellt sätt tycker jag man har lyckats med Castingen när man tagit fram alla karaktärer.

Kostymer och Scenografin vinner tillbaka lite mark

Kostymerna, där ansiktsmaskerna låter oss ana vem som är chef och vem som är slav, tillsammans med Scenografin, framförallt de annorlunda grälla färgerna känns nytt och fräscht. När deltagarna tar sig mellan de olika lokalerna och spelrummen, påminns jag om Harry Potters skola Hogwarts, där trapporna går huller om buller och har sina egna liv. Inte nytt men kul.

Squid Game är som ett enda långt och utdraget Ryskt Roulette för deltagarna. Men också för oss tittare. Jag kommer på mig själv att bläddra i mobilen under flera utdragna scener genom hela serien. Det brukar bara hända i reklampauser annars. Så nej, jag kan inte förstå hur serien har kunnat bli så populär. Det blir en tvåa. Bara för att Idén känns ny.

Hoppas inte folk springer benen efter sig för att köpa Squid Game kostymer till Halloween.