För en tid sedan skrev jag en hel lista med bästa den i mitt tycke bästa filmmusiken. (Här är ett av linläggen om Bästa Filmmusiken) Visst kanske det skulle vara dags att uppgradera listen. Dels har det gått några å och dels har det tillkommit ny musik att ta hänsyn till. Dock kommer detta inlägg handla om något helt annat. Sexismen. Och tro mig, jag blev riktigt överraskad över härom dagen. Och förbannad. Men vi tar det från början.

På listan över Bästa Filmmusiken senast så skrev jag bland annat in temamusiken ur filmen Kellys Hjältar från sjuttiotalet. Kul låt som egentligen ger ett helt annat intryck av andra världskriget det det fasansfulla, som vi också sett ett oändligt antal filmer om.

Kojak

Kellys Hjältar är mer en komedi. Givetvis gör man sig lustig över Tyskarna när man deserterar från de allierade och ger sig ut på jakt efter den stora tyska krigsskatten. I rollerna ser vi bland annat Clint Eastwood, Donald Sutherland och inte minst Telly Svalas, kanske mest som den fruktklubbeätande kommissarie Kojak i TV serien med samma namn. 

Inga Kvinnor

Jag skrev den gången om det faktumet att filmen på IMDB (International Movie Database) inte har en endaste l kvinna med vare sig i filmen eller i rollistan. Faktiskt helt galet. 

Döm om min förvåning när jag i veckan såg en annan film från den tiden. Om Kelly hjältar är en Film där den absoluta majoriteten av publiken sannolikt var män, så var den här publiken helt mixad män och kvinnor som jag minns det. Och det fanns anledning till det. Mixen alltså.

Ett riktigt bottennapp

Jag talar om filmen Saturday Night Fever som är ett riktigt bottennapp ur den internationella filmhistorien. Visserligen är musiken helt strålande bra. De flesta låtarna skrivna av bröderna Gibb och skulle väl i någon mening kunna anses vara tidlösa. Och så har vi den ultimata discolåten nummer ett. Alla kategorier. Burn and The Tramps.

Men det galna är att vi då tyckte att filmen var kanon och ikonisk på något sätt. Med karaktären Tony Manero (John Travolta) som äger dansgolvet. Så vad är problemet? Nära nog våldtar man sina kvinnliga vänner. Den röda tråden tycks vara att lägra kvinnorna i sin närhet. Vare sig man känner dem eller inte. Man talar illa om och till kvinnorna med ett riktigt fult språk. Storyn är faktiskt urusel och filmen slutar bara helt plötsligt. Och där satt jag i soffan och skämdes.

Jag ber om ursäkt      

Att filmen över huvudtaget lever kvar är sannolikt Bröderna Gibbs förtjänst. Musiken håller som sagt än idag när filmen i övrigt saknar all finess och elegans man skulle kunna önska.   

En film föga smickrande. Jag ber härmed om ursäkt från de flesta av oss män. (Finns alltid några som…) 

Slutklämmen på detta inlägg skall bli kul och se reaktioner på. I november går Saturday Night Fever upp på China teatern i Stockholm. Kul på sitt sätt eftersom musiken är fantastisk i mina öron. Men hur skall man göra med manuset? För storyn går ju liksom inte att använda sig av. För det första är det riktigt uselt. För det andra är den sexistisk rakt igenom. Man får diska ordentligt om man skall tvätta bort detta innan premiären av denna Discomusikal.