Jamen vilken fest det blev. Friends Arena kokade, det var stor show och det spelade ingen roll att musiken var kass. Bäst när det gäller är alltid Sara Dawn Finer i rollen som Linda Woodruff. om det nu är en roll?

För visst är den den? Kass år efter år efter år. Men så kommer den där fantastiska melodin där allt sitter. Där musiken, sången arrangemanget och showen sitter som hand i handske. Och plötsligt får lilla Sverige arrangera Eurovision igen.

Jag gillar nästan inget av det som spelas genom hela grundtävlingen. Och heller inget av bidragen i finalen slog mig med häpnad. Liam och Hanna Ferm bidrag var i allafall hyfsat. Men bäst, absolut bäst var avslutningsmelodin som Sarah Dawn Finer o Co sjöng. Texten var sådär. men melodin var fantastisk. borde vi inte skicka den till Tel Aviv istället?

Även och jag dissar musiken varje år så är jag ändå fascinerad och stolt över vad Sverige bidragit till i musikväg genom åren. Det fenomenala svenska visundret grundar sig i att ha många utövare. En bred bas att stå på för de som kämpar på klättrar vidare och som till slut når toppen. Och då behöver man stå ut med en hel del på vägen.

Hur går det i Tel Aviv?

Så för mig och kanske andra som muttrar över musiken för oss handlar det om att vara stolta över mello, allsång på skansen och allsång på gränsen. Och all körsång. Tänk att körsång är en av de största föreningsformerna.
Med 600 000 medlemmar tangerar man fotbollsföreningarnas antal aktive spelare. Det är inte illa. Och inte så konstigt kanske att vi har en bred bas i Sverige alltså.

Hur går det i Tel Aviv då? Själv är jag inte så övertygad att det kommer gå bra men för tusan. Jag har haft fel förr. Som när Herreys vann i sina gyllne skor. Och det hade jag aldrig trott.