Det är lite av det som är grejen med VM och OS turneringar. Dåliga matcher det gamla Sovjet kunde man ta på något sätt. Förluster mot Blåbären från andra sidan Kapellskär har vi däremot aldrig hanterat speciellt bra mentalt.
Allra helst inte på den tiden de var blåbär på riktigt och Sverige normalt sätt spelade ut Finland. Som till exempel vid VM i Denver 1962, då vi på Victoria dagen den 12 mars, sopade banan våra finska grannar ordentligt och vann med 12-2. Det var tider det. Men mot Finland får vi aldrig förlora. Aldrig någonsin.
Störst av alla
Under 60 talet var finnarna väldigt ojämna. Men i ärlighetens namn, det var vi också. Iallafall i vår relation till Sovjetunionen. En plattmatch kunde följas av en match som vi nästan vann.
Det fanns en tid där man inför varje match mot Sovjet uttalade att det viktigaste var att hålla ut de första tio. Och att det i så fall fanns en liten liten möjlighet att vinna och jubla iallafall den dagen. Det var på Sjuttiotalet. När Sovjet kunde stoltsera med stjärnor som ; Alexander Maltsev, Vlatislav Tretjak, Boris Michajlov, Vladimir Petrov, och den störste av dom alla, Valerij Charlamov. (ialla fall hemma på gården där vi spelade landhockey med riktig klubba och tennisboll).
Sverige drar ifrån
Tillbaka till Finland som var väldig ojämna. De kunde få till en jämn match och till och med vinna mot Sverige då och då. Alltsom oftast vann Sverige. I inledningen av 70 talet så spelade vi ganska jämt mot varandra. Men sen hände något. Tittar man på statistiken drar Sverige i från resultatmässigt. Förmodligen inte för att Finland blev sämre. Nej snarare att utvecklingen av Ishockeyn i i Sverige tog fart. Iallafall om man tittar på lite siffror.
Om man nu helt ovetenskapligt tar alla landslags placeringar i Ishockey VM och dividerar detta med antal år som VM spelades under åren 1968-1992 blir man imponerad. Sovjet (Inklusive OSS – Oberoende staters samvälde som det hette direkt efter att Järnridån gick ner för gott) har lyckas med konststycket att i snitt hamna på första plats i maratontabellen för åren 1968-1991. Otroligt imponerande av Sovjet som snittar 1,4:e plats genom alla dessa år.
| Land | Snittplacering |
| Sovjet | 1,4 |
| Canada | 2,1 |
| Tjeckoslovakien | 2,5 |
| Sverige | 2,9 |
| Finland | 5,0 |
| USA | 6,2 |
Tittar vi på motsvarande tabell för åren 1992-2015 så ser det lite annorlunda ut. Sverige leder mycket hedervärt snittplaceringstabellen. De nästkommande 4 lagen brottas inom en halv medalj, så att säga
| Land | Snittplacering |
| Sverige | 3,0 |
| Tjeckien | 3,50 |
| Canada | 3,54 |
| Finland | 3,71 |
| Ryssland | 4,08 |
| USA | 6,25 |
Av naturen individer skickliga med siffror kanske vill skjuta den här statistiken i sank. Jag kan då informera er att det finns många, betydligt mer namnkunniga räknesnillen än jag, som blivit ifrågasatta. Så visst är allt ovanstående sant lite beroende på hur man räknar. Källan hittar ni iallafall här.
Det går över
Alldeles oavsett resultat och tabeller är vi trots allt två länder. Två olika nationer som i mångt och mycket är lika. Där hjärtat klappar för den nordiska naturen och de magiskt långa sommarnätterna. Och där hockeyintresset kommer med navelsträng och modersmjölk. Det förlorande laget får alltså slicka såren länge.
Men även om det svider och gör ont efter matchen ikväll kommer den förlorande nationen att resa sig. Senast lagom till midsommarstången skall kläs i Sverige. Eller lagom till den Finska kvinnan traditionsenligt på midsommar skall leta upp sin blivande man.
Då skall ni se att smärtan gått över.
Må bästa lag vinna.
Det vill säga Sverige.
Och ändå förlorade vi. Men det är ju en del av charmen med sport och idrott. Vad det nu är för skillnad på de två. Vi gillar alltid underhundar och visst hade det varit kul om Schweiz, USA och Tyskland vunnit. ? Fast, såklart, inte lika kul när det är vårt land som förlorar.
Heller hur – Så är det ju. Och dessutom visar just det att du och jag och många med oss har en tillhörighet.
Så man får vara lite tilltufsad som Svensk idag. Det är OK