Gräset inte grönare i Göteborg. Men högre.
Posted in Dagens Krönika Sport & Fritid

Gräset inte grönare i Göteborg. Men högre.


Skulle gräset vara grönare på andra sidan? Nej, men högre. Iallafall om man får tro Hammarby spelaren Nikola Djurdjic. Det var tydligen svårt att spela på då gräset var alldeles för högt på gamla Ullevi. Normalt sett hade man nog sagt att det är lika för alla. Men det verkar tyst i övrigt. Inte många har kommenterat gräset. Inte många alls faktiskt vad jag vet. Nikola måste haft en särdeles fastlåst position den här matchen eller så har han inte rört sig så mycket som han borde som anfallare. Han har nästan osynligt kunnat smyga omkring där i det höga gräset. Med risk för fästingar som fattar tycke där de svajar längst ut på grässtråt, i väntan på lämpligt håriga fotbollsben att sätta tänderna i.


Jag har aldrig sett ett gräs i Sverige som ser ut som något som man kan ta ut fåren på.


Nikola Djurdjic enligt Sportbladet

Jag utgår från att Nikola talar om gräs på fotbollsplaner i citatet ovan. Det borde inte gälla gräs i största allmänhet. Då borde fåren ha mat så det räcker och blir över iallafall ett tag till den här sommaren.

Grus i dojan

Jag tillhör den där generationen som bara kunde önska att får spela på gräs. Det skulle bli så så småningom också. Men inledningsvis spelade jag och mina kamrater fotboll på de kommunala skolornas fotbollsplaner. Stora moln av damm låg som slöjor över skolgårdarnas olika kvarter i Tyresö. Grus man hade med sig hem i fotbollsskorna som var utrustade med grusdubbar som det kallades. Dubbar som man var tvungen att köpa separat och skruva på under sula och häl. jag tror det var nio styck under varje fot. Dubbar som kunde lossna vilket kunde beivras med utvisning om domaren var alert. Allra värst blev det om en gummidubb lossnat från skruven som sitter kvar i skon. En spetsig skruv som vässats till i gruset och som stack hål på de mest härdade hudlagren vid en glidtackling.

Och apropå glidtackling. Gruset hade också en särdeles god vidhäftningsförmåga, särskilt från höften och utmed sidan ner till utsidan av knät. Långa ränder av skorpor syntes på varenda unge i stan som satsade på fotbollen och som det hette offrade sig på matcherna.


Expressens St:Erikscup allas serie

Så vi var många som inte önskade annat än att få bli tillräckligt gamla för att få spela i A-laget och därmed beträda gräset på så såväl träningar som matcher. Eller om man som många av Tyresös ungdomslag på den tiden var så pass duktiga att vi spelade i Elitserien. Det var i Expressens Stockhlmsserie St:Erikscupen man i varje årskull hade en elitdivision. jag trior det var det året årskullen skulle fylla 13 eller 14 som man äntligen fick kliva på gräset. Med nya skor som hade riktiga plastdubbar. Sådana som kunde skrapa upp hela lår om man träffade riktigt illa. Glidtacklingar fick en helt annan innebörd på gräs. inte minst för att det inte gjorde lika ont som på grus.

Det var sällan någon som gnällde på att gräset var för högt. Inte heller gnällde folk på fästingar på den här tiden. Kanske var fästingarna färre eller så hade rädslan för bett inte bitit sig fast hos oss ännu. Däremot kund vi klaga på för lite gräs. Eller som på de värsta planerna. I de kommuner där man inte hade pengar till att sköta om planerna. Tuvorna stod högt, med vrickade, stukade och ibland brutna fötter som resultat.

Så gräset kanske inte är grönare i Göteborg. Men eftersom det är högre så borde glädjen infinna sig. Det där mjuka gröna mattorna att spela sin barndoms dröm på, Elitfotboll. Tänk på det du.