Etikett: Nobel

Hon kommer ut på scenen klädd i sin mycket eleganta, helsvarta dräkt. Kavajen är mycket smakfullt skuren och av lite längre modell. De svarta låga lackskorna gnistrar som det vore nyårsafton.

Musiken börjar och Karina Canellakis händer penslar fram musiken med stora yviga, svepande armrörelser. Eller med små taktfasta, precisa knyckande rörelser som börjar vid handleden och letar sig ut I resten av kroppen. Hennes energi förmedlas ut till var och en av oss i lokalen

Med med sitt otroligt uttrycksfulla ansikte dirigeras enskilda musiker med långa moment av direkt ögonkontakt. Hennes kroppsspråk växlar mellan glädje, lycka, förvåning, ilska, kärlek. Hon blundar här och var och njuter lika stort som sin publik av såväl triangelns lilla kling, blåsinstrumenten och stråkarnas skalor som pukor och bas i samklang med varandra och alla övriga. 

Partituret som ligger framför henne på det lilla podiet ser ut att vara mal place och helt onödigt. Hon bläddrar fram några sidor då och då tillsynes godtyckligt. Hennes själ och kropp kan varenda ton ändå och meddelar visuellt vad hon förväntar sig av var och en av musikerna. 

Karina Canellakis är i fullständig kontroll när hon lever med och i musiken. Hon ÄR musiken.

Vilken fantastisk kväll detta var.