Etikett: Semester

Vi har i dagarna nåtts av nyheten att en Norrman med stort hjärta och en god portion svensk själ har gått ur tiden. Jon Skolmen har lämnat oss. Men vilka minnen han har efterlämnat. Ta bara musiken.

Somliga musikstycken har en förmåga att på riktigt klistra fast sig i hjärnan. Ibland kan man bli tokig över att bandspelaren bakom pannbenet inte slutar spela. Man hoppas att kassettbandet skall nå slutet och måste vändas. Eller att skivspelarens nål äntligen har nått mitten och nästan repar sönder vinylskivans skivbolagsetikett. De av er som fattar vad jag pratar om var också med på den tiden när Sällskapsresan hade premiär, nämligen 1980.

Sällskapsresan hade redan då femton år på nacken.

Tillsammans med 70 och 80-talet var det här charterhistoriens storhetstid. Det var inte bara rikemansfolk som kunde resa. Nej, charterkonceptet gjorde att många många fler kunde upptäcka världen. Eller i alla fall hitta de soliga stränderna i framförallt Spanien. När Sällskapsresan spelas in har charterresandet ungefär 15 år på nacken och var redan ett etablerat sätt att resa för somliga. På gott och på ont.

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Stig-Helmer Olsson (Lasse Åberg) hos Dr B. A:son Levander (Magnus Härenstam)

Karaktärerna vi ser i filmen är på intet vis påhittade. Överdrivna, Ja absolut. Men också karikatyrer av ett resande folkslag som lämnar statens strikta alkoholpolitik bakom sig några veckor på vintern, sommaren eller både och. Men reste för att festa, fira, glömma, läka, såra, lära eller till och som jag själv, arbeta som reseledare. Och har man haft med charter att göra så har man också stött på alla de här karaktärerna någon gång, någonstans.

Tio toner av Bengt Palmers

Men hur var det med musiken? Bengt Palmers som skrev musiken hittade den gladast tänkbara slingan som förmedlar bubblor av förväntan på en semester som skall bli fantastisk. Filmmusik på högsta nivå. Och vilket musikintro. Du som är över trettio kan förmodligen höra tonerna spelas i huvudet;

Paaaa-dam,
pa-da, pa-da, paaa-da,
paaaa-dam

Favoritscenen i filmen är för mig när Gösta Angerud (Roland Jonsson) ger upp golfen och kastar sin golfbag i en golfdamm. Bara för att 20 sekunder senare komma på att bilnycklarna ligger i kvar i bagen. Världsklass. Eller när samme karaktär lämnar hotellnyckeln platschefen Lasse Lundberg (spelad av Ted Åström) och ber denne att kila på rummet för att hämta Göstas röka. Fantastiskt.

Inte heller glömmer jag filmens inledningen där den gnisslande Dramaten som Stig-Helmer drar efter sig, när han kommer gående och stannar till utanför Suntrips resebyrå.

Kritiken var ljum. Eller snarare iskall. Som vanligt när det är något som når Svenska Folken hjärtan. Vi placerar givetvis musiken på listan över Bästa Musikintro tack vare sina tio toner alldeles i starten.

• Varför måste somliga journalister ständigt avbryta och försöka platta till sina intervjuoffer?
• Lista; vad kan man göra med 2000 miljarder
• Sverigedemokraterna tappar till Socialdemokraterna. Så utomordentligt glädjande.
• Världen är bra liten och så skall man ju känna igen varandra
• Idag såg jag något härligt och fantastiskt inspirerande
• Låt Harry träffa Sally
• Skulle “Fuck Jimme” verkligen vara fel?
• Så slipper du kräksjukan och flunsan
• Gammal är äldst / With age comes wisdom.
• Terminator trilogin: från kalla kriget till dagens ångestfyllda kamp mot terror och klimat.