Etikett: #stryk

Frida Boisen engagerat just nu sina läsare i ämnet mobbning. Utomordentligt bra. Tyvärr är mobbning ett samhällsproblem som inte bara gäller skolor. Mobbningen finns också på arbetsplatser, i föreningslivet och säkert även i hemmet.

Individer blir dagligen utsatta för mobbning på arbetsplatser. Även om man sällan ser någon dra någon i håret eller måtta ett slag på sin arbetsplats så finns den där, mobbningen. Men mer i psykisk än fysisk.

Det var tack och lov länge sedan jag blev mobbad för sista gången. Det var i skolan och historien om hur jag, JAG äntligen fick det att sluta finns lite längre ner i denna text – Sladdens Memoarer – Mobbaren.

Skitsnack och utanförskap vuxnas knytnävar

Men tyvärr mobbar vuxna också. Helt vanliga vuxna föräldrar, kollegor, chefer, coacher, tränare och andra individer vi möter. För ganska många år sedan stötte jag på en chef som tyckte att det var helt ok att snacka skit om anställda, inför mig och andra.

Det var kanske mera gliringar och sådant som att göra sig löjlig på andras bekostnad och egentligen inget allvarligt. Bara lite annorlunda och lite obekvämt. Jag kopplade inte direkt att han förstås gjorde sig lustig på min bekostnad också. Inte för att jag någonsin fick det bekräftat. Men vi pratade om det, jag och några kollegor. Om nu direktören snackade skit om hen, varför skulle han inte skacka skit om mig och oss? Visst hade vi samma bild och ställde oss frågorna; Vad säger han om mig? På vilket sätt och inför vilka göra han det?

Barn gör som vi gör, inte som vi säger

Om vi vuxna tillåter oss att behandla andra utan respekt och ha en nedlåtande attityd och utan acceptans så formas våra barn därefter. På samma sätt som barnen formas av kärlek och inkludering. Det spelar ingen roll om vi arbetar i skolan, lagledare eller bara är förälder, miljön barnen växer upp i formar dem. På samma sätt som det har format dig och mig.

När jag gick i skolan blev jag mobbad och i texten nedanför jag delar med mig av hur jag blev av med min plågoande. Hur jag helt enkelt sa stopp. Efter texten kommer några tips.

Sladdens memoarer – Mobbaren

Mina vänner brukar för det mesta kalla mej för “Sladden”, vilket jag älskar. Men även för “Brillo”, vilket jag tycker är skitkul, faktiskt.

För ett år sedan bestämde jag mig för att äntligen slag i saken och genomföra en laseroperation. Anledningen var naturligtvis inte smek-namnet “Brillo” utan det enkla faktum att jag inte ser vad klockjäveln är på natten. Och sen, om jag faktiskt hittar den, så ser jag inte hur mycket samma klockjävel är.

Jag kom till mottagningen och ögonläkaren genomförde en noggrann ögonundersökning. När han var färdig sa han:

Jaha du, tekniken har kommit långt som du vet, men inte riktigt så här långt.

Optikern om mina ögon i relation till lasertekniken.

Som jag skrattade. Läkaren trodde förmodligen inte att jag var klok. Mina vänner skrattade så de grät. Det är rått men hjärtligt hos oss och det skall det fanimej få vara, oss vänner emellan vill säga. Annat var det förr. Som i skolan till exempel:
“-Glasögonorm”
Jag var förkrossad. Eftersom jag var just det, förkrossad, blev jag ett lätt offer för andra typer av mobbing. Det pågick nästan hela min skolgång. 

Bli inte ett offer – du är värd bättre!

Det är dock svårt att säga om jag faktiskt själv valde att bli ett mobboffer genom att backa och aldrig slå tillbaka, vare sig verbalt eller mer handgripligen. Men jag har en känsla av att det faktiskt kan vara så enkelt. 

Men i åttan tog det äntligen slut. Det faktum att jag klev fram ur min mörka vrå och helt enkelt nitade min största plågoande mitt under pågående lektion. Han bakom mig och slog mig på armen som vanligt. Och plötsligt var mitt tålamod slut. jag reagerade blixtsnabbt. I en enda rörelse reste jag mig upp, vände mig om och nitade min plågoande. Ett slag. En knock med en stor fet blåtira som resultat: En sån som i serietidningar behandlas med en enorm skiva rå entrecote.

Min plågoande skulle naturligtvis slå ihjäl mej på rasten eftersom jag hade nitat honom officiellt. Det var förmodligen som att dra ner brallorna på honom inför alla andra. Och vilket jävla rabalder det blev! Och det var jag, det var JAG som äntligen hade startat något. Rabaldret alltså. 

Men jag hade inte nitat oprovocerat. Hans slag på min axel just den dagen släppte lös åtta år av provokationer och plåga inom mig. Skolans väggar hörs antagligen fortfarande berätta;
 
“-Å de bah small.” 
“-Ja bah, å SOM de small bah.

Nu var det äntligen över alltså. Man kan ju tycka att lärarna skulle ha stoppat denna terror innan, långt innan. Men det kräver att man vågar. Att lärare vågar stå upp och ta i örat när det brinner till.

Efter den händelsen har vi träffats många gånger, min plågoande och jag. Han har många gånger sagt att han är ledsen över vad han gjorde under alla dessa år. Av någon anledning har jag sedan länge förlåtit honom. Men det har jag aldrig sagt till honom. Det fick bli min hämnd. 

Samt att han naturligtvis inte, till skillnad från mina vänner, får kalla mig Brillo.

Jag hoppas att just Du blir lyckosam i att får bukt med problemet. Du skall tro på dig själv och lita på att du kan. Bara stå upp, säg nej! Säg till dig själv att du inte accepterar att bli utsatt längre. Om du är arg och frustrerad. Coola ner. Även om smockan fungerade i mitt fall så var det länge sen.

Fundera istället på en taktik, en smart taktik hur du skall bli av med mobbarna utan våld. Det finns till exempel alltid någon som vill stå upp tillsammans med dig. Någon som vill vara allierad med dig men som kanske inte vågar säga det. Leta upp hen. Diskutera vad ni kan göra tillsammans, vilka vuxna ni skall prata med för att få någon att både lyssna och agera.

Du grejjar det! Ni grejjar det!