Jag har tänkt på det många gånger förut men inte riktigt förstått att det skulle vara generellt. Svensk journalistik tycks ha fastnat i en spiral där man tagit för vana sig att ständigt avbryta och som jag ser det förlöjliga sina intervjuoffer.

Samtidigt som den intervjuade gör sitt bästa för att svara, försöker vissa journalister tydligt men forcerat visa att man vill in i samtalet igen och ställa ytterligare frågor. Eller bara kommentera svaret, som ännu inte är färdigformulerat av intervjuoffret.

Målet att offret skall tappa ansiktet

Upplevelsen jag får är att målet skulle vara att få individen framför sig att säga fel, tappa den röda tråden i sina svar eller i värsta fall inte ha några svar alls. Och inte bara tappa rösten utan också ansiktet. Men vad är det man vill uppnå? Jag vrider mig av pinsamhet när man försöker kölhala sina gäster. Och jag undrar varför man sjunkit så lågt?

Värst är nyhetskåren med sina ankor, förlåt ankare som på bästa sändningstid skrynklar ihop sina ögonbryn, spänner ögonen i sina offer.
Och laddar med all sin journalistiska erfarenhet i krutet när man fyrar av sina frågor.

Superepidemiologen Anders Tegnell

Anders Tegnell, vår numera världsberömda Superepidemiolog, fick en sådan fråga i Aktuellt häromdagen. Han smålog lite när han delgav sitt svar. Den knappt synliga ryckningen i mungipan gav uttryck för att han inte tyckte att frågan var den mest genialiska.

Men jag kan tycka att en av vårt lands mest meriterade personer skall inte behöva utstå detta i direktsänd TV. En skoningslös företagsledare, javisst, men en folkets man? Men visst och återigen är det min egen tolkning. Å andra sidan så har jag, som mottagare av informationen, tolkningsföreträde om jag inte minns fel.

Mer Snille, Smak och lite ödmjukhet.

Jag efterfrågar mer journalistisk ödmjukhet, elegans och professionalism, där den som intervjuas kan känna sig trygg med situationen. Givetvis skulle det gynna oss lyssnare och tittare eftersom vi högst sannolikt skulle få bättre svar på våra frågor. Vassa journalister behövs bara när det till exempel skall jagas troll, korrupta politiker eller egocentriska akademiledamöter.

Vi är alla olika och eftersom detta är just individbaserat skall jag således inte begå samma misstag själv och hänga ut eller kölhala någon, (Jag är förvisso inte journalist själv även om jag som liten växte upp med ambitionen att bli en artikel.)

Tid för rannsakan.

Jag kan dock önska att P1’s Studio Ett frågade sig om alla skjutjärn måste fram varje gång. På SVTs och TV4s nyhetsredaktioner är det blandat. Somliga går på ordentligt i ullstrumporna, kanske för att visa sina framfötter. Andra har lärt sig att ödmjukheten banar väg för ett bättre resultat för dem själva som journalister, och för oss andra som tittare och lyssnare.

Ta kritiken som kreativ, konstruktiv och uppmuntrande. Jag är trots allt en av era största fans. Men lite mer finess skulle inte skada.