För ett tag sedan fick jag en sådan där överdrivet filosofisk tankesnurra i huvudet. Jag funderat på hur många gånger man stått bredvid gamla klasskamrater eller arbetskamrater från förr och utan att veta om det. Dels för att man kanske inte tittar på varandra – men också för att man helt enkelt inte känner igen varandra ens om man ser varandra i ögonen.
Dagen inleddes nästan med ett sådant tillfälle när jag träffade en klasskompis som jag inte sett på fyrtio år. Som ljudtekniker arrangerar han uppsättningen av ljudet på Amadeus inspirationsdag. Han kände igen mig och om jag tittade riktigt noga kunde jag känna igen vissa drag från svunna tider. Fantastiskt.
Såvitt jag vet har klassen vi gick inte träffats sedan den dagen vi tog oss ut i livet. Somliga valde gymnasiet medan andra kastade sig ut i arbetslivet direkt. Tänk om man kunde samla alla igen. Jag vet att ni är många läsare där ute som träffar era gamla skolkamrater och där kan jag ibland känna en liten avundsjuka. Jag vet också att somliga är helt ointresserade av att se tillbaka, att nostalgiskt blicka tillbaka och ignorera den mentala nackspärren.
Vi får väl se om det möjligen går att ordna något sådant framöver!!
