Vilken lycka, resultaten till trots

I dagarna har SVT eftersökt filmer och berättelser från 1973. Givetvis har jag skickat in materialet om den mest spännande resan jag gjort. Med snart 40 år i bagaget från min karriär i reseindustrin kan jag fortfarande säga att den här resan fortfarande slår alla andra. Den i månadsskiftet november och december 1973.

Visst skulle situationen ha varit annorlunda. Men efter den senaste månadernas händelser kan jag konstatera att tiden gått baklänges. och snart är vi till baka till 1973.

——

Slutet av rubriken i Expressen löd; Vilken lycka – trots förluster med 30-0 och 10-0
Bilder var det också – Ja det var en riktig upplevelse.

Härom dagen på väg hem från arbetet kände jag den välbekanta doften av höst. Löven låg blöta på gångbanan i det fuktiga skogspartiet jag passerade. Jag fick en flashback från svunna tider och jag var tillbaka till barmarksträningen innan vi i Tyresö ISF kunde glida ut på Trollbäckens hockeyrink.

Här pratar vi utomhusrink, där isen så här års kunde vara mjuk, porös, blöt och därmed vansinnigt kall att ramla på. Och det gjorde man. Många gånger. Dyngsur var man också. Eller genomsvett efter att mitt under träning eller match fått ploga bort blötsnö som kunde fallit till decimeterdjup redan i första perioden. Men vi älskade det alla vi små knattar på elva, tolv år.

Det skulle löna sig med all träning och allt matchande där jag och mina klubbkompisar hasade omkring på lädret. Som det hette när lädret i skridskons överdel blev mjuk av värmen och vristerna inte kunde hålla emot. Man åkte inte på skenan. Man åkte på lädret. Det var andra tider. Annan utrustning.

En dag släpptes nämligen nyheten att klubben skulle göra en riktig långresa för att spela ishockey. Vi skulle åka till Moskva och spela mot militärlaget CSKA- och Dynamo Moskva.

Firsov och Tarasov

För att ni skall förstå hur stort detta var kommer här lite information. Mellan åren 1963 och 1986 vann Sovjetunionen alla Ishockey VM utom fyra då Tjeckoslovakien gick segrande ur turneringen. Petrov, Michajlov och Charlamov var den berömda kedjan och tillsammans med backarna Vasiljev och Gusev bildades den berömda femman framför målvakten Vlatislav Tretjak. Tränare var den beryktade Anatolij Tarasov. Mannen utan leende.

Matcherna mellan Sovjet och Tjeckoslovakien blev med åren riktiga hatmatcher då det politiska läget var mycket spänt efter Pragvåren 1968.

Ett tjugotal svenska elvaåringar skulle alltså åka till Moskva, Sovjetunionens huvudstad för att där spela ishockey i november 1973. Mitt under peaken av det riktigt kalla kriget. Frysbox är nog en bättre beskrivning av det politiska läget.

Pappa, med byline Crim som gammal kriminalreporter på SvD, försökte bringa klarhet för mig vad det innebar med kommunism, att man t.ex. inte fick tycka, tänka eller säga vad man ville. Klart att jag blev färgad av pappas förmaningar. I Moskva var det polis och militär som bestämde så här gällde det att hålla sig i skinnet om man skulle åka till Moskva.

Mot mörkret

Avresedagen var kall och krispig och jag minns flygningen som gick ut över Östersjön och en fantastisk utsikt över alla svenska och finska skärgårdsöar. Efter någon timmes stopp i Helsingfors flög vi vidare in mot mörkret i Sovjetunionen. Jag blickade bakåt mot eftermiddagsljuset och tryggheten där hemma. Nu var det nog allt lite olustigt. Och värre blev det. Väl framme skulle vi passera passkontrollen där militärer och polis stod uppradade med laddade automatvapen i händerna.

Påminnelse för den händelse du glömt det. Vi var bara elva år!

Hotellet låg inte långt från Röda Torget och var gammalt. Det satt en “Babushka” i änden på korridoren på varje våningsplan. Det var nog tur det. För ryssarna alltså. Man vet aldrig vad småglin från Tyresö kan hitta på när toalett och dusch ligger i hotellets korridor. Men jag lovar det blev en mycket lugn kväll i Moskva. Jag vet faktiskt inte om jag sov alls den natten.

Frukost intogs i en sal med kristallkronor och utsikt mot ett Moskva täckt av vacker pudersnö. Och kallt var det – Inte bara i politiskt. Rostat bröd och te intogs med god aptit. Och det visade sig att det var det vi åt under de fem dagar vi var iväg. Rödbetssoppa, ni vet den klassiska Borsjtj och andra ryska specialiteter var långt från mammas alldeles egna köttbullar av varumärket Findus, helyllemakaronerna från Kungsörnen eller pulvermos.

Nej rostat bröd fick duga de här dagarna. Frukosten följdes av av idel bussåkande och genomgång av den ryska historien via oändliga besök på museer, kyrkor, Kreml samt utsiktsplatsen på en höjd invid den vackra Olympiastadion.

Äntligen matchdags

Hungriga vargar jagar bäst; är ju en gammal devis men när vi bytt om och skulle ta de första skären ut på rysk eller rättare sagt sovjetisk is, infann sig en totalförlamning i ben och muskler. Hungern var som bortblåst och vi alla tyckte nog att detta skulla bli bra jobbigt. Motståndarlagets minsta killar var iallafall huvudet högre än oss.

Om vi spelade tre gånger tjugo minuter eller tre gånger tio, det kommer jag inte i håg. Men det blev en rejäl lekstuga förstås. När den ryska “Hesa Fredrik” förkunnade att matchen var slut stod det klart att de svenska hedersgästerna brutalt hade körts över med siffrorna trettio mot noll. Japp ni läste rätt (30-0). Det var dystert men det visade sig att de grabbar vi mötte var två år äldre än oss vilket var i alla fall ett litet plåster på såren. Det var bara att bita ihop.

Vi fick oss en duvning till om ryska artonhundratalskonstnärer och vissa utvalda dito författare innan det var dag att glida ut på isen igen. Det stod träning på programet och den skulle genomföras tillsamman med ett annat lag. Vi hade ena halvan av rinken och dom hade den andra. Efter fyrtiofem minuter skruvade ryssarna upp tempot och alla vi svenskar stannade upp.

Ryssarna välte ned sin målbur, åkte runt och hoppade över målburen. I längdriktningen. Helt osannolikt. Just det momentet hade vi inte tränat på alls, i Sverige, någonsin. Jag har inte hört att någon senior ens gett sig på det ryska cirkusnumret.

Så var det dags. Match nummer två skulle bli vår revansch. Not.

Nu var vi lika gamla eller unga men vi fick inte en låna pucken många gånger. Vi lyckades iallafall täta ihop oss någorlunda och förlusten denna gång var därför hedersamma tio mot noll. Japp ni läste rätt igen (10-0)

Och nu minns jag hela rubriken i Expressen tror jag “30-0 och 10-0, men vilken lycka”. Uppslaget i Expressen skrevs av Barbro Dillworth (tack), mamma till en av oss knattar och medresenär- Jag har lovat mig själv att ta mig till Expressens arkiv någon dag för att ta fram de gamla artiklarna.

Framför allt bilderna där vi kunde stoltsera tillsammans med Anatolij Firsov, en av hockeyhistoriens allra största.

Här slutar historien men några funderingar kvarstår.

Vad blev det av vår guide Viktor. Han som tålmodigt tog oss evaåringar genom den ryska historien? Och givetvis, om vi under våra matcher, spelade mot någon av den blivande superfemmans spelare, Makarov, Krutov, Larionov, Kasatonov och Fetisov? Logiskt sett borde vi ha gjort det. Låt mig iallafall få tro det.

Men att jag själv vid hemkomst konstaterades ha samma kalsonger som när jag reste är en ren bisak, eller hur? Men för säkerhets skull är det väl bäst att återigen nämna att vi var elva år gamla även vid hemkomst. Och vi hade tvättmaskin.